Dagarna går och veckorna passerar. Helgen var ett enda stort njut och även fast jag är mer förvirrad än vanligt så tror jag att jag börjar få ordning på tankarna. Söndagens bortamatch slutade i förlust efter förlängning, men lyckan över att vara på isen väger tyngre än siffrorna.

52 veckor, mitt tvåtusentolv gick snabbt! Jag har jobbat en del, som resurslärare och hos pappa, jag har lärt mig att springa längre sträckor och jag har köpt min första egna bil. Lillebror har vuxit, blivit lång och börjat gymnasiet. Sommaren regnade bort men min födelsedag var soligt perfekt. Jag har varit mycket med finaste ellibelli, letat loppisfynd, ätit enorma mjukglassar och haft perfekta soffkvällar. Värmen på Rhodos gjorde sommaren underbar. När hockeysäsongen började var jag taggad till tusen och träningen har gett resultat. Jag har varit till våra fina i Skellefteå två gånger, flygit inrikes för första gången, lärt mig leva i nuet och att uppskatta det lilla vackra. Jag har varit lycklig, alldeles pirrig av förväntan och glädje, jag har varit förvirrad och ledsen, arg och förtvivlad. Sommarkvällarna på bryggan under natthimlen med snack om livets viktiga, och oviktiga, frågor tillsammans med jullä gav oss glädjerus. Jag har skrattat mycket med mina bästa, jag har fotat mindre än vanligt, thilda började spela hockey och jag är glad att jag hittade henne. Jag har antagningsprövat till försvarsmakten och jag har blivit tryggare i mig själv. I början av året såg jag Gavin DeGraw på annexet, vilket fortfarande är svårslaget. Jag har besökt huvudstaden sju gånger och vi var till gröna lund med laget. Jag har vävt två trasmattor, målat i farbrors kök, haft utflyktsdagar, blivit mer spontan, fått ljusare hår, hittat mängder med ny, bra musik, haft iphonen i ett helt år utan krångel och lagt tid och energi på sådant som verkligen betyder något. Jag flög luftballong med ellinor, och vi insåg ännu en gång hur mycket livet betyder, vad som är viktigt, att det finns något mycket större och att världen är vacker från 2000 meters höjd.