Tre dagar som fyllts med glädje, kommer jag kunna leva på länge. Jag vill verkligen inte att helgen ska ta slut, men än är det några timmar kvar. Magda, Thilda och Julia, innebandy, pappas goda lasagne, tusen skratt och lite för mycket godis. Småprat ända in på natten och härlig sömn, vakna av solen, vara en av tolv tusen som njuter av vårvärmen, ledighet och världselitens skidåkare, utflykt till Lager 157, en skrattig stund i ett trapphus, billigt fika, grillat kött och tända ljus, en stund på isen under stjärnhimlen med tystnaden som trygghet, ännu en kväll med övernattande Thilda, morgongym och en timme vid Lilltorpet med bra läsning och fint sällskap. Tvivlar inte en sekund på att jag kommer somna lycklig ikväll.

Det är konstigt det här med alla "tänk om" och alla tankar på hur livet kunde vara eller skulle bli, om man hade gjort andra val. Jag är hemma, med benen ihoptrasslade mellan täckena, jag är inte i Umeå, jag påbörjade inte gmu:n igår. Det har varit många blandade känslor, besvikelse, lättnad, ilska, förväntan, spänning och förvirring. Just nu känns det rätt att vara i mitt trygga rum, men kanske hade det kännts ännu mer rätt att vara där? 

Just like two freight trains in a late night storm, through a blinding rain, in the freezing cold. On the long way home, we're screaming through the dark. Won't you save me from myself? Won't you save me from myself? Please open up your eyes, help me clear my clouded mind. Won't you tell me that we're gonna be alright?

 

Hockey, lördagsgodis, bra musik, strålande väder, promenader, värme, solglasögon, innebandy, soffmys, oplanerade timmar, helg. Det känns bra.